Pastorsbloggen

Då och då påminns jag om att ensam inte är stark. Att det finns något oerhört stort i att faktiskt inte behöva bära livet ensam utan att få vara en del av en församling. En församling där vi på så många fantastiska och märkliga sätt är så olika varandra och där vi var och en tillsammans visar en glimt av vem Gud är. Men ibland är det i församlingen, precis som i vanliga livet, att vardagen bara rullar på. Veckorna går, verksamheter avlöper varandra och vi möts som hastigast utan att kanske knappt hinna se varandra. När terminerna är i full gång är det lätt att vi missar att faktisk hinna möta varandra, få tid till att fråga hur det egentligen är eller att faktiskt prata tro med varandra… 
I ett samtal ganska nyligen så var det en vän som sa att om vi skulle vara engagerade i en hockeyförening och vi möter andra som är med i föreningen men aldrig riktigt pratar hockey med varandra, hur intressant är det då? På samma sätt är det ju om vi som församling bara möts men aldrig riktigt hinner prata om det vi faktiskt har gemensamt, nämligen tron på Gud. 
Så, för att få tid till det. Att få tid till att mötas, se varandra, be tillsammans och upptäcka tron ännu mer arrangerar vi vår gemenskapshelg nästa vecka. För ”där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” säger Jesus (Matt 18:20) och det tror vi är en verklighet. Hoppas att vi ses där och glömt inte att anmäla dig senast på söndag!  

Ida-Maria Brengesjö

Kan du också minnas tillbaka till när du var barn och mer eller mindre ofta hamnade i situationer där du inte kom på en enda sak att göra? Fanns inget att leka med, ingen att busa med, ingenting som kunde roa. Tiden upplevdes plågsamt långsam och tråkig. Visst var det ganska längesedan du kände så? 
Kanske är det så att tillvaron istället känns som en enda lång att-göra-lista som dessutom aldrig blir helt avklarad. När en sak försvinner, tillkommer en ny. Familjen med allt vad det innebär, jobbet, vänner, odling, musik, poddar, böcker… Listan av vad vi fyller tiden med kan göras oändlig. Därtill ska du också vara snygg, snäll, aldrig göra fel och må bra. 
Jag tror att vi alla behöver öva på att bara vara människor. Att bara vara. I stillhet. I tystnad. Utan krav och utan prestation. Då kan tankar, minnen, känslor och processer få flöda fritt och Gud får fria händer att forma oss. I oss pågår ständigt en skapandeprocess som vi så lätt kan kväva med alla krav och alla intryck. Låt livet få flöda inifrån och ut snarare än utifrån och in. 
Det förvånar nog ingen att platsen där jag har lättast att bara vara människa är i skapelsen. Testa i veckan att ge dig ut till nån park, sjö eller skog utan telefon och utan något annat att göra, sätt dig på en sten, påminn dig om att du är älskad och värdefull trots att du just nu inte åstadkommer något, och se vad som händer. 
Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. – Ps 23:2

Julia Ekman

I takt med att vårsolen allt mer tinar upp vår jord och ljuset återvänder kliver vi också in i påskens berättelser.  Precis som mörkret sakta ger vika i naturen är påskens drama berättelsen om hur mörkret inte har sista ordet utan ljuset spirar in i allt det som ondskan har sitt grepp över. Jag har alltid älskat påskens drama. Att i det våga kliva in i det mörka och ångestfyllda som berättelserna från Getsemane och Golgata målar upp för oss. Att inte väja för det svåra och lidandet som de så tydligt står för utan för en stund helt och fullt våga ta in dem och i dem finna trösten i att Jesus är även där. Även i mörker och svärta, lidande och nöd är Gud helt och fullt närvarande på grund av just dessa dagar… 
Att sedan därefter få motta uppståndelsens morgon i söndagens gudstjänst och få möta glädjen, hoppet och livet igen. Det är för mig en sådan ljuvlig påminnelse om den tro jag bär och hur den är så mycket större än det jag själv ser och förmår. Påsken är berättelsen om döden och livet, om mörkret och ljuset och hur Jesus går rakt genom båda delarna. Men också det trotsiga hoppet om att det vi ser nu inte är allt. 
Så varmt välkommen att leva i dessa berättelser tillsammans som församling här i kyrkan, med start nu på söndag i Palmsöndagens jublande intåg. 

Ida-Maria Brengesjö

I skrivande stund sitter jag på tåget hem från Stockholm. Två dagar av möten, människor, tankar, och storstadspuls. För mig är det alltid med någon form av hatkärlek som jag åker till huvudstaden och alltid med en viss lättnad jag åker därifrån. Men med mig denna gång bär jag söndagens gudstjänst som en varm påminnelse över livet. En gudstjänst där flera av församlingens medlemmar medverkade med tankar och sånger och lite extra bär jag nog just den vardagsbetraktelse som Elsemaj delade. Om du inte var där så kan man sammanfatta det hela med att hon delade en dag i sitt liv. En helt vanlig vardag med allt den rymmer, från tågpendlande och jobb till möten med människor. En betraktelse om vardagens vanliga lunk, om frustration och glädje men också om hur Gud visar sin närvaro och omtanke om oss mitt i den vardagen. Och med mig från gudstjänsten bär jag ett hopp och en påminnelse om det där som jag alltför ofta glömmer, nämligen att Gud är fullt ut närvarande i varje steg i våra liv. Inte bara i kyrkan, inte bara när katastrofen drabbar, inte bara i gudstjänsten eller i livets jublande stunder. Utan varje steg, varje dag. Även den mest gråmulna vardag så är Guds ansikte likafullt vänt mot dig. Och när vi går i den omsorgen och väljer att se livet i det perspektivet så kommer vi även få se hur ofta hans kärlek faktiskt glimmar till i vardagens enkelhet.

Dagens vers som kommer till mig i bibelappen jag har är även den en påminnelse ”Du skapade mina inälvor, du vävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för dina mäktiga under, förunderligt är allt du gör. Du kände mig alltigenom.” – Ps 139:13-14

Ida-Maria Brengesjö

Idag var jag ute och pillade lite i trädgården och hittade till min glädje under löven i rabatterna att tulpaner och krokusar nu försiktigt har börjat titta upp. Trots att jorden är kall och hård trotsar de kylan och söker sig sakta men säkert mot ljuset. Vi vet ju varje år att det där händer, men ändå är det något i mig som får en form av eufori varje vår. Nästan lite av en andlig upplevelse… Därför att det där skeendet i vårvintern är en trotsig påminnelse om att våren är på väg. att vintern går mot sitt slut och att mörkret och kylan än en gång får ge vika för ljuset och värmen. Ett trotsigt hopp om liv, om blomning och skönhet. 
Och jag tänker att vi behöver det där hoppet. Varje vår, både i naturen men också i våra liv. Vi behöver påminnelsen om att mörkret och kylan inte är för evigt och att värmen kan tina även det mest frusna. Att ljuset återvänder och segrar till slut. I våra liv och i vår värld behöver vi ibland hjälpa oss att påminna oss om det och jag tänker att vi som församling har en roll där. Du och jag får vara bärare av Guds kärlek, hans ljus och värme in bland människor som känner kyla och mörker. Det är ju trots allt det största och det vackraste vi har. Att få ge varandra av Guds ljus… 

Och vad passar bättre än att just den här våren därför bjuda med dig någon till Alphakursen på stationen som startar nästa vecka?!?! Perfekte tillfälle att få prata om just det där hoppet, ljuset, tron och livet, missa inte det! 
 

Ida-Maria Brengesjö

Har nyss kommit hem från ett dygn där jag tillsammans med andra människor har fått mötas för bön, lovsång, inlyssnande, drömmande och samtalande om hur vi som Equmeniakyrka når människor i Sverige idag. Alla dessa samtal får något att börja bubbla i mig. En tro på att Gud har så mycket mer. Att Gud redan är här och det vi behöver göra är att kliva in i hans närhet och låta oss formas och användas. I detta kan jag inte låta bli att också se till min egen församling, vår församling. Jag tror att Gud älskar vår församling. I dess ofullkomlighet och perfekte. Han älskar var och en av oss och i oss lagt ner så mycket vackert av personligheter, gåvor, kompetenser, berättelser och skörhet. Visst är det inte alltid enkelt att vara församling, att komma överens, dra åt samma håll och få verksamheten att snurra. Men samtidigt är det kanske något av det vackrast vi är kallade till… att som Kristi kropp nå människor i vårt Habo med Guds kärlek, förlåtelse och upprättelse. Tänk vilken kallelse!! 

Med det sagt blickar vi nu fram mot några otroligt spännande saker! Nu till helgen har vi årsmöte, och även om det kanske spontant inte känns som det mest spännande eventet i kyrkan så är det ett fantastiskt tillfälle att tillsammans få mötas för att forma vad vi som församling är och vill vara. Vad tycker du? Vad tror du är vägen framåt? Vad anar vi att Gud kallar oss till? 
Helgen efter är det jubileumshelg där vi får chans att blicka både bakåt i tiden och framåt mot det som kommer. Att få inspireras av historien för att se Guds dröm för vår församling framöver. 
Som om inte allt detta vore nog kommer vi dessutom veckan därpå köra igång Alpha på Restaurang Stationen. Alltså WOW!!  Det perfekta tillfället att bjuda med någon som du längtar efter ska få ta ett steg närmare i tro! 

Så kom och var med vid dessa tillfällen och ta del av det vi tillsammans gör. För tänk att du och jag, VI, får vara Guds församling. Guds händer och fötter. Inte bara förut, utan just nu och här. Inte bara för oss själva, utan för ett samhälle som Jesus älskar. 

Ida-Maria Brengesjö

I läsande stund befinner jag mig på tyst retreat utanför Linköping till och med fredag förmiddag. Det ska bli fantastiskt att få kalibrera om en stund och få lyssna till den röst som så lätt annars överröstas, Guds röst. Men vilken vecka jag har bakom mig!
Tisdagen började i vanlig ordning med mycket administrativt jobb medan jag under onsdagen först hängde med penionärsgänget som träffas för bön varje vecka, sedan med efterkonfirmaderna där vi dök ned i fastans betydelse och funderade på vad vi kan göra av fastetiden i våra liv detta år. Någon timme senare fylldes kyrkan av scouter som lärde sig om sjukvård medan de äldsta, äventyrarscouterna gjorde patrullmärken. Så fint att få möta Habos barn och unga (stor efterfrågan på ledare finns hos scouterna!!).
Under torsdagen väntade en av veckans höjdpunkter för mig. Att få hänga två timmar på Hagabodaskolan tillsammans med andra ungdomsledare och tävla, skratta, spela pingis, lyssna och prata med högstadieeleverna. Ovärderlig tid.
Fredagskvällen inleddes med Java Light där ett riktigt härligt gäng mellanstdiebarn möttes som är så engagerade för verksamheten/föreningen/församlingen och ger så mycket tillbaka. Framtiden!! På Java var vi ett behändigt gott gäng som hängde hela kvällen. Det är berörande och hoppfullt att se hur de delar med sig av sig själva, sina vittnesbörd, sin kamp och sin glädje till mig och varandra. Och se hur fördomar sakta men säkert suddas ut dem emellan. Att jag får leka, be, skratta, lida och sladda i EPA-traktorer med ungdomar, på arbetstid, tackar jag er ödmjukast för!
Lördagsnatten spenderades i Immanuelskyrkan på ungdomsmötet Connect där livsviktiga kontakter knyts mellan ungdomar runtom i regionen. Och sedan tillsist gudstjänsten i söndags. Sådan glädje att få mötas tillsammans över så många gränser och olikheter för att fira Jesus och ljuset – uppenbarelsens ljus! Innan jag gick på helg agerade jag pizzabud på Equmenia Habos årsmöte som var mer välbesökt än på många år och med en medelålder som var lägre än förväntat. Fantastiskt kul med så mycket engagemang och input från barnens håll. Framtiden är ljus vänner!

Julia Ekman

I skrivande stund lyser solen in genom expeditionsfönstren. Så starkt att jag till och med måste dra för lite grann… Minns knappt när det hände senast. Och är inte det märkligt hur det liksom är samma sak år efter år och ändå är det som att vi, eller åtminstone jag, varje år i november glömmer att dessa vårvinterdagar är närmare än man tror. Att våren och ljuset faktiskt kommer tillbaka. Så idag skickar jag bara med några små rader till hopp och tröst från naturen till dig som känner att vintern hållit sitt grepp. Att löftet även denna dag är att ljuset återvänder! Även i den karga marken spirar snart nytt liv. 

Res dig, stråla i ljus! Ditt ljus är här, Herrens härlighet går upp över dig. – Jes 60:1