I skrivande stund sitter jag på tåget hem från Stockholm. Två dagar av möten, människor, tankar, och storstadspuls. För mig är det alltid med någon form av hatkärlek som jag åker till huvudstaden och alltid med en viss lättnad jag åker därifrån. Men med mig denna gång bär jag söndagens gudstjänst som en varm påminnelse över livet. En gudstjänst där flera av församlingens medlemmar medverkade med tankar och sånger och lite extra bär jag nog just den vardagsbetraktelse som Elsemaj delade. Om du inte var där så kan man sammanfatta det hela med att hon delade en dag i sitt liv. En helt vanlig vardag med allt den rymmer, från tågpendlande och jobb till möten med människor. En betraktelse om vardagens vanliga lunk, om frustration och glädje men också om hur Gud visar sin närvaro och omtanke om oss mitt i den vardagen. Och med mig från gudstjänsten bär jag ett hopp och en påminnelse om det där som jag alltför ofta glömmer, nämligen att Gud är fullt ut närvarande i varje steg i våra liv. Inte bara i kyrkan, inte bara när katastrofen drabbar, inte bara i gudstjänsten eller i livets jublande stunder. Utan varje steg, varje dag. Även den mest gråmulna vardag så är Guds ansikte likafullt vänt mot dig. Och när vi går i den omsorgen och väljer att se livet i det perspektivet så kommer vi även få se hur ofta hans kärlek faktiskt glimmar till i vardagens enkelhet.
Dagens vers som kommer till mig i bibelappen jag har är även den en påminnelse ”Du skapade mina inälvor, du vävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för dina mäktiga under, förunderligt är allt du gör. Du kände mig alltigenom.” – Ps 139:13-14
Ida-Maria Brengesjö