Idag var jag ute och pillade lite i trädgården och hittade till min glädje under löven i rabatterna att tulpaner och krokusar nu försiktigt har börjat titta upp. Trots att jorden är kall och hård trotsar de kylan och söker sig sakta men säkert mot ljuset. Vi vet ju varje år att det där händer, men ändå är det något i mig som får en form av eufori varje vår. Nästan lite av en andlig upplevelse… Därför att det där skeendet i vårvintern är en trotsig påminnelse om att våren är på väg. att vintern går mot sitt slut och att mörkret och kylan än en gång får ge vika för ljuset och värmen. Ett trotsigt hopp om liv, om blomning och skönhet.
Och jag tänker att vi behöver det där hoppet. Varje vår, både i naturen men också i våra liv. Vi behöver påminnelsen om att mörkret och kylan inte är för evigt och att värmen kan tina även det mest frusna. Att ljuset återvänder och segrar till slut. I våra liv och i vår värld behöver vi ibland hjälpa oss att påminna oss om det och jag tänker att vi som församling har en roll där. Du och jag får vara bärare av Guds kärlek, hans ljus och värme in bland människor som känner kyla och mörker. Det är ju trots allt det största och det vackraste vi har. Att få ge varandra av Guds ljus…
Och vad passar bättre än att just den här våren därför bjuda med dig någon till Alphakursen på stationen som startar nästa vecka?!?! Perfekte tillfälle att få prata om just det där hoppet, ljuset, tron och livet, missa inte det!
Ida-Maria Brengesjö