Pastorsbloggen

Den ekumeniska böneveckan är igång och med den en vecka där vi tillsammans vid olika samlingar och via sociala medier får sätta fokus på bön och bibelläsning. Jag tycker själv att det är något fint med att den där veckan inträffar just i starten på varje år. Att så här i början på året inte bara få sätta fokus på nyårslöften och målsättningar, eller för den delen årsberättelser och budget, utan att faktiskt få sparka igång ett nytt år med att grunda sig i bönen. Att som utgångspunkt för ett nytt år få stanna upp i vardagen och ge rum för bön och bibelord, få lyssna in Gud och lägga ifrån sig de  bekymmer vi bär på. Jag tror att det gör något med oss.
Och inför det vi står inför det här året, i världen, i våra egna liv och inte minst i vår församling, så är det kanske det absolut bästa sättet att få starta. Att få börja med att vi ber tillsammans, söker Gud och ger tid för bönen, bibellänsingen och varandra. Vi tänker att vi under den här våren kommer att ha en gemensam bibelläsningsplan som du kan få ta del av själv eller med din bönegrupp. Men fram tills dess uppmanar vi att hänga på den här veckan i det som sker ekumeniskt. Var med i samlingarna, gå en bönepromenad och ta del av de dagliga bönerna och bibelorden via sociala medier (eller genom materialet som du kan ladda ner här) och låt detta få bli en vecka där bönen får lite större plats.
Vem vet vad som kan hända? 

Ida-Maria Brengesjö

Bara några dagar kvar nu och sen är julen här… Den tid på året då vi får samlas för att påminnas om det största undret i vår tid. Om den natt då Gud själv blev människa och väljer att kliva rakt ner i din och min mänsklighet. Gud ger upp all sin ära och makt och blir som en av oss. Som ett hjälplöst barn i ett enkelt stall landar Guds härlighet på vår jord. Det är så hissnande stort och samtidigt så vardagligt vackert. Vid julen får vi påminnas om detta och om det fantastiska att Gud aldrig är långt borta från någon enda av oss. I en värld av oro är Gud lika fullt närvarande, i mänskligheten och gudomligheten, med tröst och med hopp. Så till dig, var du än är och hur du än mår, oavsett om du ska fira borta eller hemma, med familj eller i din ensamhet. Glöm inte att du är älskad av Gud själv och han kommer ner från himlen för att möta dig. En riktigt god jul och ett gott nytt år önskar jag  dig!

Igår var det luciadagen och kanske fick du glädjen att möta ett luciatåg på din arbetsplats, via TV:n. eller så var du kanske på kulturskolans luciakonsert. Själv var jag på luciatåg i söndags då min yngsta dotter skulle medverka i Mullsjö Missionskyrkas barnkör. Det är något speciellt ändå med lucia tycker jag. Mörkret som lägger sig i lokalen och sen ljuset som skrider in till sången som fyller rummet och ovanpå det glädjen och förväntan i barnens ögon. 
Just i detta luciatåg medverkade också 5-åriga Elly. Den lilla tärnan som i höstas inte vågade gå upp på scenen vid barnkörens konsert, men som nu intog scenen med en otvungen självklarhet.  Längst fram i mitten stod hon och sjöng som om hennes liv hängde på det. Högt och lite före alla andra. Framåt slutet av konserten när det var dags för en liten ljusdans i kören körde hon dessutom sin egen solovariant ute på kanten. Och även om jag kan känna den krypande känslan i föräldrarna som där och då både kände en viss stolthet, men samtidigt bara ville försvinna, så är det för egen del just Ellys ansiktsuttryck jag tar med mig hem från den kvällen. Hur hon strålar i ljuset mitt på scenen, som den mest självklara plats i världen att vara på. Trygg, älskad och sedd, sjungandes om hur ljuset övervinner mörkret. 
Och inför julens stundande helger är det den känslan jag vill få leva i och även skicka med dig. Att även om livet ibland är i otakt och ordningen kanske ruckas så kan du och jag få stå i full förvissning om att vi är älskade, sedda och trygga i Guds famn. Och från den positionen kan vi mitt i en orolig värld få sjunga från hjärtat om ljuset som övervinner mörkret. 

”Men natten skall vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram … Ty ett barn har fötts, en son är oss given.” – ur Jesaja 9

Ida-Maria Brengesjö

Under förra veckan var jag på kurs i Stockholm om att bygga varumärke i Sociala medier. Kursen var en del av min fortbildning i Equmeniakyrkan och till stor del kändes jag mig som en udda fågel i sammanhanget. För i klassrummet är det bara jag och en till som representerar kyrkan medan övriga var marknadschefer, kommunikatörer och social media management konsulter på stora företag. Samtidigt var det så inspirerande att ibland få perspektiv på vad vi som kyrka faktiskt är och hur vi ibland uppfattas… För i kursens inledning talades det om vikten av att använda sociala medier till att berätta budskapet om vilka man är som företag och inte bara använda det som en anslagstavla för särskilda satsningar eller kampanjer. Och mitt i det samtalet är det en i kursen som högt över rummet säger ”där har ju ni som kyrka en fördel gentemot oss andra – för ni är ju på riktigt.”
Och den där kommentaren har hängt kvar i mig sen dess. Vi är på riktigt. Vi har något som inte bara handlar om en kortvarig lycka, en upplevelse eller en pryl som man vill köpa. Nej, det vi har att erbjuda är något mer bestående, det är något som går på djupet och som faktiskt gör skillnad i människors liv. Vi erbjuder mötesplatser mellan människor, men framförallt med Gud. Det är på riktigt! Och det slår mig hur lätt jag ibland glömmer bort det eller kanske tar det för givet… 
Så här inför jul skulle jag vilja påminna dig och mig om det. Att det du och jag får i mötet med Jesus, det är på riktigt. Hur litet det än ibland kan kännas eller hur mycket du ibland kanske tar det för självklart, så är det på riktigt. Du kan få vara ett Guds barn där du är och bland de människor du möter. Jesus kan få göra den avgörande skillnaden i ditt liv, och i andras liv. Så våga luta med din tyngd mot honom, för Han är på riktigt. 

Ida-Maria Brengesjö

Det händer mycket just nu i församlingen. Allt ifrån väldigt härliga saker som att det i veckan byttes golv i Java-delen av kyrkan, att vi har fått ha ännu en barnvälsignelse, att en adventskör övar för fullt och att nya människor hittar in i gemenskapen. Och med det sagt ser vi samtidigt hur en del saker är mer utmanande. Många poster gapar tomma inför årsmötet,  flera ledare sliter för att få det att gå runt och vi står med bristande resurser i så väl anställda, ekonomi och engagemang. Det är lätt att i den stunden pendla mellan hopp och förtvivlan, uppmuntran och uppgivenhet. Jag tror att vi är på väg in i en förändring vad gäller den här församlingens väg framåt, och att det sker oavsett om vi vill det eller ej, och jag vet att vi känner olika inför det, men frågan är vad vi gör av det? 
För ett antal år sedan var jag på ett föredrag av dåvarande kyrkoledare i Region Nord Klas Johansson. Han talade om frustration och vision i förändringens tid. Att förändringar och processer förutsätter en vision för att ta sig framåt. En vision om något som ännu inte är en verklighet men som vi önskar ta oss till. Men i det kan vi också uppleva en oerhörd frustration, men det är egentligen bara andra sidan av myntet på just visionen, därför att vi ser och drömmer om något annat som ännu inte är uppfyllt. 
Min önskan inför framtiden och vår församling är att vi tillsammans skulle våga sätta ord på visionen och drömmarna, och se att den frustration du känner (om du känner den) kanske faktiskt står för något annat. Kanske är det att du bär på en annan vision och längtan och tänk om du skulle våga säga den. Vad skulle hända om vi vänder på myntet och börjar se de konstruktiva lösningarna och vägarna framåt?  
Ibland tänker jag att det är frustrerande, tungrott och svårt att vara församling, men däremellan tänker jag att det är oerhört spännande att upptäcka vad Gud just nu lägger för dröm i församlingen och vilka gåvor han rustar oss med för att förverkliga den drömmen än mer. 

Ida-Maria Brengesjö

Tisdag morgon och jag blickar ut genom kyrkans fönster på ett ruggigt höstväder. Regnet duggar och vinden blåser och snart har de sista löven lämnat sina fästen. Jag tänker att vissa dagar är det just så livet känns. Ruggigt och höstigt och svårt att fästa blicken längre fram. Så kan livet ibland också få vara och till dig som just nu känner så vill jag den här morgonen skicka med en sångtext. 
I söndags predikade jag på Tillsammanskonferensen om när Petrus går på vatten och hur han i den stunden inte alltid ser Jesus framför sig när vågorna går höga runt omkring. Efter det skickade en av församlingens medlemmar en sång till mig och den fick bli en uppmuntran för mig och kanske även för dig. Det är Michael Jeff Johnsson som sjunger orden i låten Stormens Överman:  

När du säger “hjälp mig”, när du säger “jag sjunker nu”.
Talar han som talade till vinden; ”vad du gör så fäst din blick på mig!” 
Lyssna till dom ord som förvandlar. Lita på dom löften som du fått.
Det du ser är inte allt.
Han är med genom natten, när din själ står i brand.
När du bara ser vågen, håller du hans hand.

Även i höstens stormar och snålblåst är du inte bortglömd. Jesus tar dig vid handen och löftet om att du helt och fullt är hans består. 

Ida-Maria Brengesjö

I lördags var vi ett gäng på ca 50 scouter och ledare som spenderade dagen på Klinta lägergård utanför Bottnaryd. Vi började med att fika innan vi stack iväg på en spårning och samlade växter, lärde känna varandra, övade uppskattningsförmågan och lade pussel. Efter det väntade matlagning och ett storslaget lägerbål där de äldsta scouterna briljerade med sina lekar, sånger och sketcher. Ett gott gäng för minstingarna att ta rygg på. Natten bjöd på månsken och stjärnhimmel och morgonen på en otrolig soluppgång. Skapelsen är verkligen fantastisk! Efter frukost bar det av till kyrkan och oj vilken gudstjänst det blev! Så mycket scouter, så mycket glädje och så mycket framtidshopp. Alla scouter, ledare och scoutföräldrar är en del av vår församling på ett eller annat sätt och barnen är inte bara vår framtid utan även vår nutid. Så se dem, inkludera dem och älska dem! Kom förbi en onsdag och smittas av glädjen vettja!

Julia Ekman

Efter församlingshelgen i Huskvarna var responsen från många att det var så gott att mötas. Att få mötas över generationerna och i ärliga samtal om tro och livet. Insikten var att det händer något när vi möts ansikte mot ansikte och i ärlighet få lyssna till varandra och dela våra livsberättelser. Plötsligt skapas en respekt, kärlek och förståelse för varandra och jag tänker att det är just det som är storheten i att den kristna församlingen. Tänk att vi är syskon och att vi i det får dela tro, bön och omsorg med varandra. Det ligger något djupt och stort i det och min önskan är att vi alla skulle få upptäcka det! 
Nu finns det en längtan efter att återigen få mötas och därför vill vi göra några särskilda satsningar i höst på dels gudstjänsternas tema men även gemenskapskvällar för alla åldrar. Första sådana kväll har vi nu på söndag då vi möts för att äta god kvällsmat tillsammans, samtala om tro och liv och i en avslappnad miljö bara hinna umgås. Dessutom finns lite aktiviteter för barnen så att hela familjen ska kunna vara med. Vi hoppas verkligen att du vill och har möjlighet att komma! 
Med önskan om en välsignad vecka. 

Ida-Maria Brengesjö