Igår var det luciadagen och kanske fick du glädjen att möta ett luciatåg på din arbetsplats, via TV:n. eller så var du kanske på kulturskolans luciakonsert. Själv var jag på luciatåg i söndags då min yngsta dotter skulle medverka i Mullsjö Missionskyrkas barnkör. Det är något speciellt ändå med lucia tycker jag. Mörkret som lägger sig i lokalen och sen ljuset som skrider in till sången som fyller rummet och ovanpå det glädjen och förväntan i barnens ögon.
Just i detta luciatåg medverkade också 5-åriga Elly. Den lilla tärnan som i höstas inte vågade gå upp på scenen vid barnkörens konsert, men som nu intog scenen med en otvungen självklarhet. Längst fram i mitten stod hon och sjöng som om hennes liv hängde på det. Högt och lite före alla andra. Framåt slutet av konserten när det var dags för en liten ljusdans i kören körde hon dessutom sin egen solovariant ute på kanten. Och även om jag kan känna den krypande känslan i föräldrarna som där och då både kände en viss stolthet, men samtidigt bara ville försvinna, så är det för egen del just Ellys ansiktsuttryck jag tar med mig hem från den kvällen. Hur hon strålar i ljuset mitt på scenen, som den mest självklara plats i världen att vara på. Trygg, älskad och sedd, sjungandes om hur ljuset övervinner mörkret.
Och inför julens stundande helger är det den känslan jag vill få leva i och även skicka med dig. Att även om livet ibland är i otakt och ordningen kanske ruckas så kan du och jag få stå i full förvissning om att vi är älskade, sedda och trygga i Guds famn. Och från den positionen kan vi mitt i en orolig värld få sjunga från hjärtat om ljuset som övervinner mörkret.
”Men natten skall vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram … Ty ett barn har fötts, en son är oss given.” – ur Jesaja 9
Ida-Maria Brengesjö