Det händer mycket just nu i församlingen. Allt ifrån väldigt härliga saker som att det i veckan byttes golv i Java-delen av kyrkan, att vi har fått ha ännu en barnvälsignelse, att en adventskör övar för fullt och att nya människor hittar in i gemenskapen. Och med det sagt ser vi samtidigt hur en del saker är mer utmanande. Många poster gapar tomma inför årsmötet, flera ledare sliter för att få det att gå runt och vi står med bristande resurser i så väl anställda, ekonomi och engagemang. Det är lätt att i den stunden pendla mellan hopp och förtvivlan, uppmuntran och uppgivenhet. Jag tror att vi är på väg in i en förändring vad gäller den här församlingens väg framåt, och att det sker oavsett om vi vill det eller ej, och jag vet att vi känner olika inför det, men frågan är vad vi gör av det?
För ett antal år sedan var jag på ett föredrag av dåvarande kyrkoledare i Region Nord Klas Johansson. Han talade om frustration och vision i förändringens tid. Att förändringar och processer förutsätter en vision för att ta sig framåt. En vision om något som ännu inte är en verklighet men som vi önskar ta oss till. Men i det kan vi också uppleva en oerhörd frustration, men det är egentligen bara andra sidan av myntet på just visionen, därför att vi ser och drömmer om något annat som ännu inte är uppfyllt.
Min önskan inför framtiden och vår församling är att vi tillsammans skulle våga sätta ord på visionen och drömmarna, och se att den frustration du känner (om du känner den) kanske faktiskt står för något annat. Kanske är det att du bär på en annan vision och längtan och tänk om du skulle våga säga den. Vad skulle hända om vi vänder på myntet och börjar se de konstruktiva lösningarna och vägarna framåt?
Ibland tänker jag att det är frustrerande, tungrott och svårt att vara församling, men däremellan tänker jag att det är oerhört spännande att upptäcka vad Gud just nu lägger för dröm i församlingen och vilka gåvor han rustar oss med för att förverkliga den drömmen än mer.
Ida-Maria Brengesjö