Pastorsbloggen

  • Så hur möter vi varandra?

    En vecka efter valet och vi står i ett Sverige som är på väg att anta en ny regering. Just nu pågår förhandlingar och mycket nytt ska hitta sin plats i så väl landets ledarskap som på kommunnivå. Senaste veckan har jag för min del ögnat både sociala medier och nyhetsrapporteringar och konstaterat att tongångarna, känslorna och reaktionerna efter valet är många. En del är glada över att det äntligen blir förändring medan andra känner rädsla inför vad som nu väntar. Rädsla över gängkriminaliteten, invandringen, klimatet och politiken. Debatten just nu trissar upp rädslan och spär på polemiken och åsiktsskillnaderna och min fundering denna tisdag morgon är vad vi som församling står mitt i allt det?
       Jag är övertygad om att vi som medlemmar är bärare av olika politiska åsikter, vi tänker olika om många saker och vi brinner för olika frågor. Vi är också bärare av alla de känslor av hopp och förtvivlan som just nu lyfts och den här veckan har även jag fått mig en tankeställare. För hur olika vi än kan tycka och debattera så är vi alla Guds barn. Och som Guds församling är det vår kallelse att stå upp i frågor där orättfärdighet och förtryck sker, men det är också vår kallelse att älska människor. Så hur gör vi det? Hur lär vi oss att lyssna till varandra och respektera varandra även de gånger vi går på tvärs med varandra? Hur älskar du din nästa, oavsett om det är en med annan politisk uppfattning, trosuppfattning eller etnicitet?
       Kanske behöver vi kroka arm med varandra och hjälpa varandra att se saker ur olika perspektiv ibland för att tillsammans se en väg framåt. Oavsett om det handlar om politik eller om kyrka…
    Gud välsigne dig! 

    Ida-Maria Brengesjö

  • ”Jag ska lära dig allt jag kan”

    Varm i hjärtat och trött i kroppen ser jag tillbaka på en upptaktshelg i församlingen. Vad fantastiskt härligt att få mötas igen till samtal, skratt, gemenskap och bön. Så lycklig över all den glädje, men också kloka tankar, utmaningar och samtal som jag fått möta den här helgen. 
    Och efter helgen är det några ord från Pers predikan som klingar kvar. Han talade i sin predikan om att ge vidare det man har fått och i det refererade han till Djungelboken där björnen Baloo glatt säger till pojken Mowgli ”Jag ska lära sig allt jag kan!”. Baloo som till det yttre kanske inte verkar så märkvärdig, och där pantern Bagheera från trädet suckar ”nåja, det går väl rätt fort”. Men trots det så finns det en oförfärad glädje i björnens iver att ändå ge av det lilla han har och den levnadserfarenhet han har till pojken han möter. 
    Per Sjönneby refererade sedan till samma ord i förbönen för oss anställda. Att vi ska lära er allt vi kan, men också att församlingen ska lära oss allt ni kan. Det finns en ödmjukhet i det. I att vi alla har något att ge varandra, hur stort eller litet det än kan kännas. Du har något att bidra med av livserfarenhet, tankar, idéer och tro. I det vilar ett mod, men även en nyfikenhet kring vad jag kan få lära mig av andra. Min önskan inför den här hösten är att det är just i den nyfikenheten vi får mötas. I nyfikenheten av vad jag har att ge någon annan eller vad jag kan få lära mig av andra. (Och utifrån samtalen i lördags så tänker jag inte minst vad vi kan lära oss av andra generationer i allmänhet, och den yngre i synnerhet). 
    En ömsesidig nyfikenhet på varandra önskar jag oss inför den här hösten när vi möts som församling. Så vad vill du lära mig? Låt mig få ta rygg på dig! 

    Ida-Maria Brengesjö