En vecka efter valet och vi står i ett Sverige som är på väg att anta en ny regering. Just nu pågår förhandlingar och mycket nytt ska hitta sin plats i så väl landets ledarskap som på kommunnivå. Senaste veckan har jag för min del ögnat både sociala medier och nyhetsrapporteringar och konstaterat att tongångarna, känslorna och reaktionerna efter valet är många. En del är glada över att det äntligen blir förändring medan andra känner rädsla inför vad som nu väntar. Rädsla över gängkriminaliteten, invandringen, klimatet och politiken. Debatten just nu trissar upp rädslan och spär på polemiken och åsiktsskillnaderna och min fundering denna tisdag morgon är vad vi som församling står mitt i allt det?
Jag är övertygad om att vi som medlemmar är bärare av olika politiska åsikter, vi tänker olika om många saker och vi brinner för olika frågor. Vi är också bärare av alla de känslor av hopp och förtvivlan som just nu lyfts och den här veckan har även jag fått mig en tankeställare. För hur olika vi än kan tycka och debattera så är vi alla Guds barn. Och som Guds församling är det vår kallelse att stå upp i frågor där orättfärdighet och förtryck sker, men det är också vår kallelse att älska människor. Så hur gör vi det? Hur lär vi oss att lyssna till varandra och respektera varandra även de gånger vi går på tvärs med varandra? Hur älskar du din nästa, oavsett om det är en med annan politisk uppfattning, trosuppfattning eller etnicitet?
Kanske behöver vi kroka arm med varandra och hjälpa varandra att se saker ur olika perspektiv ibland för att tillsammans se en väg framåt. Oavsett om det handlar om politik eller om kyrka…
Gud välsigne dig!
Ida-Maria Brengesjö