I takt med att vårsolen allt mer tinar upp vår jord och ljuset återvänder kliver vi också in i påskens berättelser. Precis som mörkret sakta ger vika i naturen är påskens drama berättelsen om hur mörkret inte har sista ordet utan ljuset spirar in i allt det som ondskan har sitt grepp över. Jag har alltid älskat påskens drama. Att i det våga kliva in i det mörka och ångestfyllda som berättelserna från Getsemane och Golgata målar upp för oss. Att inte väja för det svåra och lidandet som de så tydligt står för utan för en stund helt och fullt våga ta in dem och i dem finna trösten i att Jesus är även där. Även i mörker och svärta, lidande och nöd är Gud helt och fullt närvarande på grund av just dessa dagar…
Att sedan därefter få motta uppståndelsens morgon i söndagens gudstjänst och få möta glädjen, hoppet och livet igen. Det är för mig en sådan ljuvlig påminnelse om den tro jag bär och hur den är så mycket större än det jag själv ser och förmår. Påsken är berättelsen om döden och livet, om mörkret och ljuset och hur Jesus går rakt genom båda delarna. Men också det trotsiga hoppet om att det vi ser nu inte är allt.
Så varmt välkommen att leva i dessa berättelser tillsammans som församling här i kyrkan, med start nu på söndag i Palmsöndagens jublande intåg.
Ida-Maria Brengesjö